Är det värt att gå vidare när kunden bestrider en mindre fordran?

När det uppstår en tvist som inte kan lösas utan att man blir tvungen att vidta rättsliga åtgärder måste man som fordringsägare alltid ställa sig frågan hur mycket man är villig att riskera för att eventuellt få rätt? Huvudregeln är nämligen att den part som förlorar en tvist har att ersätta motparten för dennes rättegångskostnader. Men om tvisten inte uppenbart överstiger ett halvt prisbasbelopp (vilket för närvarande motsvarar ett belopp om 22 150 kr då prisbasbeloppet för 2016 uppgår till 44 300) gäller däremot andra regler.

Reglerna om s.k. småmål tillkom för att göra det möjligt för parterna att få tvister om mindre värden prövade av domstol utan att rättegångskostnaderna skulle bli alltför höga och därmed avskräcka från att inleda en process. I rättegångskostnadshänseende är möjligheterna att yrka ersättning för anlitande av ombud starkt begränsade. Enligt rättegångsbalken medges i småmål endast rätt yrka på ersättning för rättslig rådgivning med ett belopp som högst motsvarar en timmes rådgivning enligt rättshjälpslagen per instans. För närvarande uppgår timtaxan enligt rättshjälpslagen till 1 323 kr exklusive moms.

Den part som vinner ett småmål har som sagt ytterst begränsade möjligheter att få sina kostnader för ombud ersatta av motparten. I praktiken innebär detta att det är mycket sällsynt att en part i ett småmål väljer att anlita ombud under hela processens gång – det är helt enkelt inte ekonomiskt rationellt. Detta innebär också att det är klart mindre riskfyllt att vara part i ett småmål. Det som står på spel rör oftast till större del bara det belopp som är tvistigt. I småmål har domstolen också en längre gående skyldighet att leda parterna rätt och reda ut vad tvisten rör sig om. Domaren har även en skyldighet att göra långtgående försök att få parterna att komma överens under ett tidigt stadie för att processens ska bli så kostnadseffektiv som möjligt. Det finns sällan anledning och det är ofta inte ekonomiskt försvarbart att föra en småmålsprocess hela vägen till en dom då detta är tidskrävande för alla parter. Om man istället med tingsrättens hjälp på ett tidigt förberedande stadie kan komma överens är det oftast att föredra.

Sammanfattningsvis är reglerna om s.k. småmål uppbyggda på så vis att de främjar parterna att själva kunna föra sin talan i domstol och en småmålsprocess är också förenad med mindre risker än ordinära mål. Trots detta kan det ibland vara väl investerade pengar att anlita ett ombud för viss begränsad rådgivning för att öka sina chanser i processen.

Hur påverkar de nya reglerna om alternativ tvistlösning dig som företagare?

I Sverige har det alltsedan 1960-talet varit möjligt att pröva konsumenttvister utanför domstol. Allmänna reklamationsnämnden (ARN) är en statlig myndighet som på begäran av konsumenter prövar tvister rörande köp och tjänster. Vid sidan av ARN finns även vissa privata och branschinriktade tvistlösningsorgan som på begäran av konsument kan ta upp tvister till prövning. Den 1 januari 2016 trädde en ny lag om alternativ tvistelösning i konsumentförhållanden i kraft. Lagen infördes för att anpassa de svenska reglerna till de regler som EU tagit fram gällande alternativ tvistlösning vid konsumenttvister.

Den nya lagen innebär vissa nyheter som det kan vara bra att känna till för dig som är näringsidkare. Alltjämt gäller att en alternativ tvistlösning utanför domstol ska ske på frivillig basis. Den nya lagen innebär emellertid vissa skyldigheter för näringskaren i det fall denne anses ha åtagit sig att erbjuda och delta i alternativ tvistelösning. Enligt lagens förarbeten anses ett sådant åtagande ha uppstått redan genom att en näringsidkare är medlem i en branschorganisation som rekommenderar alternativ tvistelösning. Ett dylikt åtagande innebär att näringsidkaren måste lämna klar, begriplig och lättillgänglig information om den eller de nämnder för alternativ tvistlösning som prövar en tvist. Om näringsidkaren har en hemsida ska informationen finnas tillgänglig där och om parterna träffat skriftlig avtal ska även avtalsvillkoren innehålla information om alternativ tvistelösning.

En näringsidkare som åtagit sig att erbjuda och delta i alternativ tvistelösning är också skyldig att, i varje enskilt fall där näringsidkaren helt eller delvis motsätter sig konsumentens krav, lämna information om den nämnd för alternativ tvistelösning som konsumenten har att vända sig till för att få sitt krav prövat. Informationen ska lämnas i läsbar och varaktig form och innehålla uppgift om tvistlösningsnämndens webbadress. I samband med att tvisten uppstår ska näringsidkaren också lämna information om denne avser att medverka i tvistlösningsförfarandet eller inte. I sammanhanget kan nämnas att ARN kommer att pröva tvisten även om näringsidkaren informerat om att denne inte kommer medverka vid förfarandet.

Om näringsidkaren inte uppfyller sin informationsskyldighet enligt ovan bedöms näringsidkaren ha ”utelämnat väsentlig information” enligt marknadsföringslagen. Detta innebär att marknadsföringslagens sanktionssystem tillämpas i de fall näringsidkaren inte iakttar informationsskyldigheten. Framförallt kan näringsidkaren åläggas att vid vite lämna relevant information. Om näringsidkaren uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot ett informationsåläggande kan näringsidkaren även bli skyldig att betala skadestånd.

De näringsidkare som erbjuder sina varor eller tjänster via hemsida har utöver vad lagen föreskriver också att följa en EU-förordning som antagits i syfte att uppnå en hög konsumentskyddsnivå och underlätta gränsöverskridande e-handel. Alla företag som ägnar sig åt e-handel och är etablerade inom EU ska ha en länk till EU-kommissionens ”online-plattform”. Även den näringsidkare som endast vänder sig till den inhemska marknaden är skyldig att länka till plattformen. Adressen dit är http://ec.europa.eu/odr och länken ska vara lätt tillgänglig för konsumenterna. Tanken är att en konsument inom EU ska kunna lämna klagomål på sitt officiella EU-språk via denna plattform varefter tvisten slussas vidare till rätt tvistlösningsorgan. Enligt förordningen är e-handelsföretag även skyldiga att på hemsida uppge sina e-postadresser. Om näringsidkaren inte hänvisar till plattformen eller på hemsida anger sina e-postadresser anses näringsidkaren ha ”utelämnat väsentlig information” enligt marknadsföringslagen, vilket medför att det även i dessa fall kan bli aktuellt med marknadsrättsliga sanktioner.

Lagen om alternativ tvistelösning i konsumentförhållanden och EU-förordningen om tvistlösning online vid konsumenttvister ställer generellt högre krav på näringsidkare. För att inte riskera marknadsrättsliga sanktioner och dålig publicitet bör man som näringsidkare vidta erforderliga åtgärder för att efterleva regelverket. Avslutningsvis kan nämnas att de nya reglerna inte innebär någon ändring i förhållande till vad som tidigare gällt beträffande ARN:s beslut – dessa är och förblir för parterna icke bindande.