Vem bär slutligen ansvaret för fel och dröjsmål i småhusentreprenader?

I entreprenader där en entreprenör (t.ex. en generalentreprenör eller totalentreprenör) anlitat underentreprenörer kan det ibland vara svårt att fullt ut utverka ansvar av den underentreprenör som orsakat fel, skada eller annan olägenhet. Detta låter kanske något märkligt men hänger samman med att det inom entreprenaden förekommer flera olika avtal, vilka i ansvarshänseende ofta varierar. I detta nyhetsbrev uppmärksammas de skillnader i ansvar som ofta råder i småhusentreprenader där konsumenten ingått avtal med en entreprenör, vilken i sin tur anlitat underentreprenörer för visst arbete. Ofta äger konsumenten rätt att utkräva ett mer omfattande ansvar av sin entreprenör än vad denne kan utkräva av sina underentreprenörer.

En förklaring till varför det ofta förhåller sig på så vis är att konsumenttjänstlagen gäller i avtalsförhållandet mellan konsument och entreprenör medan lagen inte äger tillämpning på avtalsförhållandet mellan entreprenören och dennes underentreprenörer. Det existerar överhuvudtaget inte någon lag som speciellt reglerar entreprenadavtal slutna mellan två näringsidkare. När det kommer till vilka rättsregler som ska tillämpas i avtalsförhållandet mellan entreprenör och underentreprenör tas utgångspunkten i parternas avtal. När parternas avtal i en viss fråga inte ger någon ledning (vilket i detta sammanhang ofta är fallet) finns det till skillnad från som gäller vid konsumententreprenader inte någon lag att falla tillbaka på för att ”fylla ut” parternas avtal. Det gör det hela mer juridiskt osäkert även om viss vägledning för utfyllnad och tolkning av parternas avtal t.ex. kan göras med stöd av s.k. analogier från närliggande rättsområden. Konsumenttjänstlagen innehåller en rad lättnader för en konsument, vilka inte per automatik låter sig överföras på ett kommersiellt entreprenadavtal genom s.k. analogi. Kort och gott kan entreprenören inte förlita sig på innehållet konsumenttjänstlagen i avtalsrelationen med sina underentreprenörer och även i övrigt är det något oklart exakt vilka rättsregler som ska tillämpas.

I entreprenader där beställaren är näringsidkare är AB-U 07 avsett att användas i avtal mellan generalentreprenör och underentreprenör där AB 04 används i avtal mellan beställare och generalentreprenör. På motsvarande sätt är ABT-U 07 avsett att användas där ABT 06 används i avtal mellan beställare och totalentreprenör. De nämnda underentreprenadavtalen är särskilt utformade för att omfattningen av ansvar ska harmoniera mellan alla inblandade parter. I regel innebär det att underentreprenören slutligt står kostnaden för den skada som denne orsakat i entreprenaden – det krav som beställaren riktar mot sin entreprenör kan denne i sin tur utkräva av felande underentreprenör.

För konsumententreprenader existerar det däremot inte några utarbetade standardavtal avsedda att användas i avtalsförhållandet mellan konsumentens entreprenör och dennes underentreprenör. Men går det inte att avtala om att underentreprenören ska svara i samma omfattning konsumentens entreprenör? Jo absolut, men problemet är att det i praktiken sker alltför sällan. En möjlig förklaring härtill kan bero på okunskap kring regelverket. Det kan vidare tänkas att en och annan entreprenör drar sig för att behöva lägga ned en massa tid och pengar på att upprätta särskilda avtal. Visserligen är det normalt sett förenat med kostnader för att upprätta särskilda avtal då det inte finns några standardavtal att tillgå. Å andra sidan är kostnaden av engångskaraktär eftersom det rör sig om att upprätta sitt ”eget” standardavtal avsett att användas i samtliga avtal mellan entreprenören och dennes underentreprenör där konsumenttjänstlagen (och uteslutande nästintill alltid också ABS 09) används i avtal mellan entreprenör och konsument. I synnerhet för de entreprenörer som inte bara undantagsvis ingår avtal om småhusentreprenader och härför anlitar underentreprenörer finns det goda skäl till att ta sig en funderare.

Risken med att pruta på sina egna fakturor

Det är väldigt vanligt att jag från byggentreprenörer, såväl stora som små, får höra att det ”bjöds” på arbeten under entreprenadtiden eller ”att det finns mer arbete som borde betalas”, men som av någon anledning inte kom med på slutfakturan. När en byggnadsentreprenör efterfrågar mina tjänster att lösa entreprenadtvister rör tvistefrågan normalt sett inte det arbete som entreprenören bjöd på eller det arbete som inte kom med på slutfakturan. Däremot kan vi nog alla skriva under på att arbetet som utfördes utan krav på betalning blir ett riktigt surt rönnbär när kunden i övrigt försöker förhandla om priset på tjänsten i slutändan.

Visst har skälen till varför man bjuder på arbeten betydelse. Det kanske rör sig om välgrundade affärsmässiga skäl för att få merförsäljning vid ett senare tillfälle? Ibland handlar det nog också om att kunden ber om mindre arbeten och att det slarvas med dokumentationen (beställaren bjöd ju på kanelbullar och det var ju så trevligt). Allt som oftast beror det nog på att entreprenören vill väl och vara tillmötesgående för att få en riktigt nöjd kund.

Oavsett skäl kan det emellertid konstateras att det vid en förhandling vid ett senare tillfälle avseende slutfakturan, är mindre glädjande om man utfört gratisarbeten. Att föra in ytterligare krav på betalning för exempelvis ÄTA-arbeten efter att entreprenaden slutfakturerats har sina egna utmaningar. Sällan gynnar det förhandlingen till en uppgörelse. Inledningsvis fanns kanske viss marginal att ”bjuda” på arbeten men vid en förhandling vid ett senare tillfälle och med ytterligare prutningar kan den marginalen ha försvunnit.

Som tvistelösare skulle jag vilja förespråka att spara en eventuell prutning på sitt eget arbete tills efter det att entreprenaden avslutats. Om det behövs så kan denna marginal komma väl till pass som en hävstång vid en förhandling om kunden är missnöjd över något annat, såsom ett dröjsmål eller mindre skönhetsfel.

Mitt råd är därför att fakturera för allt arbete. Skall det ske en prutning så gör det efter att samtliga arbeten fakturerats. Glöm inte heller bort att livet blir mycket lättare om man också har några ÄTA-blanketter med sig i byxfickan.

Jur. kan. Jacob Cronholm

Krav på personalliggare även i byggbranschen

Riksdagen beslutade i slutet av december förra året att det skulle införas krav på att föra s.k. personalliggare på byggarbetsplatser. Bestämmelserna infördes i skatteförfarandelagen (2011:1244) och gäller från och med den 1 januari 2016. Motsvarande krav på att föra personalliggare gäller sen tidigare inom restaurang-, frisör- och tvätteribranschen. Det huvudsakliga syftet med bestämmelserna sägs vara att minska omfattningen av svart arbetskraft samt främja en sundare konkurrens. Kraven innebär en allmänt ökad kontroll av vilka som vistas på byggarbetsplatser och därmed kan det även tänkas att personalliggaren kan få betydelse som bevismedel vid händelse av tvist.

Kravet på att föra personalliggare gäller inte om byggherren är en konsument. Från kravet att föra personalliggare undantas även byggverksamhet där den sammanlagda kostnaden på byggarbetsplatsen inte kan antas uppgå till mer än fyra prisbasbelopp. Det kan här noteras att det rör sig om den sammanlagda kostnaden på byggarbetsplatsen, varför reglerna äger tillämpning även på mindre entreprenader inom en större entreprenad. Frågan kan emellertid väckas vad gäller vilka krav som kan ställas på en entreprenör i en delad entreprenad, då t.ex. tilläggsarbeten i någon annans entreprenad kan medföra att den sammanlagda kostnaden på byggarbetsplatsen kan tänkas överstiga fyra prisbasbelopp.

Bestämmelserna innebär skyldigheter både för entreprenörer och byggherrar. Innan någon byggverksamhet påbörjas ska byggherren lämna in en anmälan till Skatteverket. Det åvilar även byggherren att tillhandahålla utrustning så att en elektronisk personalliggare kan föras på byggarbetsplatsen. Skyldigheten att föra personalliggare upphör när byggarbetena avslutas. När byggverksamheten avslutas ska byggherren också lämna meddelande härom till Skatteverket. Men om entreprenören senare har att avhjälpa fel i entreprenaden äger dock bestämmelserna återigen tillämpning.

Entreprenören har att löpande dokumentera uppgifter om vilka personer som vistas på byggarbetsplatsen och under vilka tidpunkter. Uppgifter om personer som bara under kortare tider lassar eller lossar material, hjälpmedel och varor behöver dock inte dokumenteras i personalliggaren.

Skatteverket ska kunna utföra oannonserade kontroller på byggarbetsplatser och personalliggaren måste då finnas tillgänglig. Om kraven inte uppfylls kan Skatteverket ta ut kontrollavgifter. Beloppen varier beroende på förseelse men exempelvis kan nämnas att kontrollavgiften uppgår till 10 000 kr per kontrolltillfälle för det fall personalliggaren inte är tillgänglig eller innehåller brister. För personer som är verksamma på byggarbetsplatsen men som inte finns upptagna i personalliggaren utgår ytterligare kontrollavgift om 2 000 kr per person.