Skiljeklausul – När och för vem?

Det är vanligt att se skiljeklausuler i avtal av alla möjliga former; dels är de en integrerad del av vissa standardavtal, t.ex. NL09, som är vanligt använda leveransbestämmelser för köp inom teknikbranschen, men ofta skrivs de också in i allt från olika former av individuellt utformade distributionsavtal och leverantörsavtal till aktieöverlåtelseavtal och bolagsordningar.

Det är tyvärr minst lika vanligt att folk som accepterar ett avtalsförslag som innehåller en skiljeklausul inte riktigt vet vad de har gått med på. Skiljeklausulerna, som oftast har en formulering i stil med ”tvister i anledning av detta avtal skall slutligen avgöras av skiljenämnd enligt lag om skiljeförfarande i Säljarens land”, innebär att framtida tvister inte kan avgöras av tingsrätten utan måste underkastas en skiljenämnd.

En skiljenämnd är en privat domstol, och som sådan har den vissa fördelar. En fördel är att det finns en större möjlighet att påverka valet av domarna (som kallas skiljemän); även om domaren naturligtvis inte får vara partisk, finns det ändå stora fördelar i att t.ex. kunna välja någon som har stora kunskaper inom just det rättsområde tvisten avser. En annan fördel är att tvisten oftast avgörs mycket snabbare än av en tingsrätt (ca 6 – 9 månader, mot tingsrättens ofta över ett år). En tredje fördel är att hela förfarandet kan beläggas med sekretess, men det kräver att parterna specifikt avtalar om sekretessen i förväg.

Den stora nackdelen med ett skiljeförfarande är kostnaden. Eftersom det är en privat domstol, måste parterna betala domarnas lön. Hur stor kostnaden är varierar naturligtvis väldigt mycket, men i de mindre tvister som typiskt sett involverar små och mellanstora bolag rör det sig om oftast om ca 100 000 kr – 400 000 kr per tvist. Det är dessutom en kostnad som vanligtvis är undantagen från rättsskyddsförsäkringen, vilket gör den ännu tyngre att bära. För att vara säker på att få betalt kräver skiljenämnden regelmässigt att hela beloppet betalas i förskott.

Normalt sett riktar skiljenämnden initialt ett krav på att parterna ska stå hälften av förskottet vardera. Det är dock ofta så att den som blivit instämd (som kallas ”svaranden”) inte är särskilt intresserad av att betala dyra pengar för att få en tvist prövad som svaranden kanske helst såg aldrig gick till domstol (ofta är ju svaranden i en position där denne vägrar betala en summa pengar, och anser sig ha god anledning därtill).

I en situation där svaranden vägrar betala sin del måste alltid den som stämmer in (som kallas ”käranden”) betala in resten av förskottet också; som käranden måste man alltså alltid vara beredd på att behöva betala hela förskottsbeloppet. Det är dock inte ovanligt att parterna har avtalat om att skiljeförfarandet ska administreras av ett särskilt skiljedomsinstitut; vanligast är Stockholms Handelskammares Skiljedomsinstitut, som också är ett av Europas, om inte världens, mest välrenommerade. I ett sådant fall kan skiljedomsinstitutet ha särskilda regler som ger käranden rätt att begära en så kallad mellandom med innebörden att svaranden omedelbart ska betala sin halva av förskottsbeloppet till käranden.

En sådan mellandom går att lämna över till Kronofogden för omedelbar verkställighet. Det betyder alltså att någon som skrivit under en skiljeklausul i slutändan kan hamna i den obehagliga sitsen att denne blir instämd i en skiljenämnd och omedelbart genom mellandom tvingas betala ett förskottsbelopp denne inte har råd med, en fordran som därefter lämnas över till Kronofogden och eventuellt följs av en ansökan om konkurs. Allt detta kan i värsta fall ske innan huvudtvisten ens är avgjord.

Det gäller alltså att tänka efter innan man skriver under ett avtal med en skiljeklausul. Om man har råd att betala förskottsbeloppet kan det vara en utmärkt tvisteform, men annars kan det i värsta fall leda till ett företags undergång, antingen för att man inte har råd att väcka talan om stora utestående fordringar eller för att man som svaranden tvingas betala ett förskottsbelopp man saknar medel till att betala.

LL.M. Linus Wann-Hansson