Det är en ofta upprepad “sanning” att i skattemål råder omvänd bevisbörda – Skatteverket kommer med ett påstående om fusk och sedan är det upp till dig att bevisa att du har gjort rätt. Jag skriver “sanning” med citationstecken eftersom påståendet helt enkelt är falskt, åtminstone i teorin. Det är dock enkelt att förstå varifrån uppfattningen kommer, och enligt min mening vilar den främst på två grunder.

Den första är att staten inte alls har samma bevisbörda i skattemål som i brottmål. Bevisbördan i skattemål liknar ett vanligt tvistemål mellan två medborgare, och reglerna utgår från grundprincipen att bevisbördan ska bäras av den som har enklast att bevisa ett visst påstående. Det har i sin tur lett till en viktig huvudregel: Skatteverket bär normalt sett bevisbördan för att någon har haft en inkomst, samtidigt som den enskilde bär bevisbördan för rätten till yrkade avdrag (se t.ex. rättsfallet RÅ 2001:22).

Den andra anledningen till att det kanske ofta uppfattas som att omvänd bevisbörda råder i skattemål, oavsett om målet gäller att Skatteverket nekar avdrag eller påför ytterligare intäkter, är att många anser att förvaltningsdomstolarna inte vare sig tillämpar reglerna om bevisbördan korrekt eller värderar den bevisning som förs fram på ett korrekt sätt. En undersökning visar till exempel att 84 % av de advokater som processar inom skatt anser att bevisprövningen i förvaltningsdomstolarna inte får ett rimligt utfall, samtidigt som samma siffra för allmän domstol endast var 15 %. Detta trots att skatteadvokaterna ofta når framgång i en större andel mål än försvarsadvokater i brottmål, se http://www.rattvisskatteprocess.se/undersokning-om-domstolar/.

Det är mot bakgrund av ovanstående som jag vill ta upp en särskild typ av skattemål som Skatteverket drivit bara de senaste 1-2 åren. I den här typen av mål har Skatteverket begärt ut kontoutdrag tillhörande en privatperson, och därefter markerat alla insättningar på kontot som Skatteverket inte omedelbart kunnat identifiera som t.ex. redan beskattad lön, och begärt en förklaring på varifrån insättningarna kommer. Om den enskilde inte kunnat prestera en i Skatteverkets ögon trovärdig förklaring, har Skatteverket ansett att det då är bevisat att insättningarna utgör inkomst av tjänst och tagit upp dem till beskattning. Detta helt utan att kunna visa, eller i många fall utan att ens påstå, att den enskilde skulle ha utfört något arbete. Dessa mål har överklagats av många till både förvaltningsrätt och kammarrätt.

Det är där glädjande att se att många mål i både förvaltningsrätterna och kammarrätterna har avgjorts genom att domstolen konstaterat att det trots allt är Skatteverket som har bevisbördan för att en enskild har erhållit en beskattningsbar inkomst, och dessutom varit tydliga med att bara det faktum att det har satts in en summa pengar på den enskildes konto inte är tillräckligt med bevisning för att styrka att den enskilde också har erhållit en inkomst av tjänst.

Nordbro har biträtt i två sådana fall, varav dom än så länge bara fallit i ett av dem. Domen var en solklar vinst för både Nordbro och klienten, och domstolen var tydlig med att Skatteverket inte kunde ignorera att uppfylla sin bevisbörda. Det finns säkert många som har drabbats av den här typen av beslut från Skatteverket utan att ha överklagat, och istället uppgivet betalat in skatten. Om läsaren är en av dem, eller känner någon som är en av dem, finns det en sak som är viktig att komma ihåg: skattebeslut kan överklagas fram till utgången av det sjätte året efter det år som beslutet gäller. Än finns alltså i de allra flesta fall tid att överklaga beslutet och få tillbaka den inbetalda skatten. Kontakta Nordbro så hjälper vi dig med att gå vidare.

LL.M. Linus Wann-Hansson