Möjligheten att avtala om tidsbegränsade anställningar

Inom arbetsrätten lyder huvudregeln att en anställning gäller tills vidare, om ingenting annat är särskilt avtalat. Det betyder att man som arbetsgivare måste tänka på att alltid upprätta skriftliga anställningsavtal med sina anställda. Visserligen är det lagkrav på skriftliga avtal oavsett anställningsform, men det blir förstås extra viktigt med ett sådant avtal ifall man ska anställa någon på prov, för viss bestämd tid eller som vikarie.

En anställning med på förhand avtalat slutdatum som varken utgör vikariat (d v s att personen ersätter någon tillfälligt frånvarande) eller säsongsanställning (framförallt inom turism och jordbruk som har med årstidsväxlingarna att göra) kallas för allmän visstidsanställning. I folkmun kallas detta ofta för ”projektanställning”, men i lagen används alltså begreppet allmän visstid. Enligt LAS behöver arbetsgivaren inga särskilda skäl för att få anställa på viss tid, utan här råder det avtalsfrihet. Kollektivavtal kan alltid ändra på sådant, så denna text utgår från att kollektivavtal inte gäller mellan parterna. Om man är bunden av kollektivavtal måste man alltid undersöka vad som står där.

Det finns dock en viktig begränsning i avtalsfriheten. Anställningsformerna allmän visstid och vikariat får man inte avtala om för hur lång tid som helst. Om vissa i lag angivna tidsfrister överskrids övergår anställningen till en vanlig tillsvidareanställning, varvid det krävs saklig grund för uppsägning. Reglerna om tidsfrister har dessutom ändrats alldeles nyligen. Från och med 1 maj 2016 gäller följande.

Allmän visstidsanställning kan man högst avtala om i sammanlagt två år. Om tiden då den anställde har haft allmän visstidsanställning skulle vara utspridd på grund av flera anställningsperioder med uppehåll däremellan, gäller att den samlade anställningstiden inte får överstiga två år under en period om fem år, eller under en obegränsad tidsperiod ifall man har varvat den allmänna visstiden med exempelvis vikariat och uppehållen mellan de olika anställningarna inte överskrider sex månader.

Här kommer ett par exempel för att göra det lättare att förstå.

Kalle är visstidsanställd i ett år. Därefter har han två års uppehåll för studier. Han kommer sedan tillbaka till samma arbetsgivare och anställs på nytt under ett års tid. Eftersom han när anställning nummer två har löpt ut har haft allmän visstidsanställning hos arbetsgivaren i sammanlagt två år under en femårsperiod, kan arbetsgivaren inte fortsätta att ge honom allmän visstidsanställning, utan måste välja en tillsvidareanställning (såvida det inte uppstår en vakans som kan fyllas genom vikariat).

Lisa är visstidsanställd i ett år. Därefter har hon fyra vikariat hos samma arbetsgivare vilka uppgår till sex månader åt gången, med exakt sex månaders uppehåll mellan varje vikariat. Sex månader efter det sista vikariatet vill arbetsgivaren anställa henne på nytt på allmän visstid. Det har då hunnit gå fem år sedan hon första gången fick en allmän visstidsanställning. Enligt de nya reglerna som gäller från och med den 1 maj 2016 får Lisa tillgodoräkna den första visstidsanställningen, vilket innebär att visstidsanställning nummer två högst får uppgå till ett år innan den övergår till en tillsvidareanställning. Tidigare gällde endast femårsregeln, vilket i Lisas fall innebar att den första visstidsanställningen inte längre var relevant när man skulle räkna ut ifall två års anställningstid hade uppnåtts.

När det gäller begränsning för hur länge man får ha en anställd som vikarie är reglerna enklare. Den samlade anställningstiden får inte överstiga två år under en period om fem år. Femårsperioden förlängs alltså inte av att anställningar staplas på varandra med korta uppehåll.

Sammanfattningsvis är det viktigt att veta att det finns begränsningar för hur länge man får ha personal under allmän visstid eller i vikariat. Om anställningen är helt sammanhängande, är det alltid två år som utgör bortre gräns. Om det rör sig om flera anställningar med vissa uppehåll däremellan, är det bäst att räkna på det och kontakta Nordbro vid frågor, eftersom reglerna inte är helt lättöverskådliga.

Vem bär slutligen ansvaret för fel och dröjsmål i småhusentreprenader?

I entreprenader där en entreprenör (t.ex. en generalentreprenör eller totalentreprenör) anlitat underentreprenörer kan det ibland vara svårt att fullt ut utverka ansvar av den underentreprenör som orsakat fel, skada eller annan olägenhet. Detta låter kanske något märkligt men hänger samman med att det inom entreprenaden förekommer flera olika avtal, vilka i ansvarshänseende ofta varierar. I detta nyhetsbrev uppmärksammas de skillnader i ansvar som ofta råder i småhusentreprenader där konsumenten ingått avtal med en entreprenör, vilken i sin tur anlitat underentreprenörer för visst arbete. Ofta äger konsumenten rätt att utkräva ett mer omfattande ansvar av sin entreprenör än vad denne kan utkräva av sina underentreprenörer.

En förklaring till varför det ofta förhåller sig på så vis är att konsumenttjänstlagen gäller i avtalsförhållandet mellan konsument och entreprenör medan lagen inte äger tillämpning på avtalsförhållandet mellan entreprenören och dennes underentreprenörer. Det existerar överhuvudtaget inte någon lag som speciellt reglerar entreprenadavtal slutna mellan två näringsidkare. När det kommer till vilka rättsregler som ska tillämpas i avtalsförhållandet mellan entreprenör och underentreprenör tas utgångspunkten i parternas avtal. När parternas avtal i en viss fråga inte ger någon ledning (vilket i detta sammanhang ofta är fallet) finns det till skillnad från som gäller vid konsumententreprenader inte någon lag att falla tillbaka på för att ”fylla ut” parternas avtal. Det gör det hela mer juridiskt osäkert även om viss vägledning för utfyllnad och tolkning av parternas avtal t.ex. kan göras med stöd av s.k. analogier från närliggande rättsområden. Konsumenttjänstlagen innehåller en rad lättnader för en konsument, vilka inte per automatik låter sig överföras på ett kommersiellt entreprenadavtal genom s.k. analogi. Kort och gott kan entreprenören inte förlita sig på innehållet konsumenttjänstlagen i avtalsrelationen med sina underentreprenörer och även i övrigt är det något oklart exakt vilka rättsregler som ska tillämpas.

I entreprenader där beställaren är näringsidkare är AB-U 07 avsett att användas i avtal mellan generalentreprenör och underentreprenör där AB 04 används i avtal mellan beställare och generalentreprenör. På motsvarande sätt är ABT-U 07 avsett att användas där ABT 06 används i avtal mellan beställare och totalentreprenör. De nämnda underentreprenadavtalen är särskilt utformade för att omfattningen av ansvar ska harmoniera mellan alla inblandade parter. I regel innebär det att underentreprenören slutligt står kostnaden för den skada som denne orsakat i entreprenaden – det krav som beställaren riktar mot sin entreprenör kan denne i sin tur utkräva av felande underentreprenör.

För konsumententreprenader existerar det däremot inte några utarbetade standardavtal avsedda att användas i avtalsförhållandet mellan konsumentens entreprenör och dennes underentreprenör. Men går det inte att avtala om att underentreprenören ska svara i samma omfattning konsumentens entreprenör? Jo absolut, men problemet är att det i praktiken sker alltför sällan. En möjlig förklaring härtill kan bero på okunskap kring regelverket. Det kan vidare tänkas att en och annan entreprenör drar sig för att behöva lägga ned en massa tid och pengar på att upprätta särskilda avtal. Visserligen är det normalt sett förenat med kostnader för att upprätta särskilda avtal då det inte finns några standardavtal att tillgå. Å andra sidan är kostnaden av engångskaraktär eftersom det rör sig om att upprätta sitt ”eget” standardavtal avsett att användas i samtliga avtal mellan entreprenören och dennes underentreprenör där konsumenttjänstlagen (och uteslutande nästintill alltid också ABS 09) används i avtal mellan entreprenör och konsument. I synnerhet för de entreprenörer som inte bara undantagsvis ingår avtal om småhusentreprenader och härför anlitar underentreprenörer finns det goda skäl till att ta sig en funderare.

Är det värt att gå vidare när kunden bestrider en mindre fordran?

När det uppstår en tvist som inte kan lösas utan att man blir tvungen att vidta rättsliga åtgärder måste man som fordringsägare alltid ställa sig frågan hur mycket man är villig att riskera för att eventuellt få rätt? Huvudregeln är nämligen att den part som förlorar en tvist har att ersätta motparten för dennes rättegångskostnader. Men om tvisten inte uppenbart överstiger ett halvt prisbasbelopp (vilket för närvarande motsvarar ett belopp om 22 150 kr då prisbasbeloppet för 2016 uppgår till 44 300) gäller däremot andra regler.

Reglerna om s.k. småmål tillkom för att göra det möjligt för parterna att få tvister om mindre värden prövade av domstol utan att rättegångskostnaderna skulle bli alltför höga och därmed avskräcka från att inleda en process. I rättegångskostnadshänseende är möjligheterna att yrka ersättning för anlitande av ombud starkt begränsade. Enligt rättegångsbalken medges i småmål endast rätt yrka på ersättning för rättslig rådgivning med ett belopp som högst motsvarar en timmes rådgivning enligt rättshjälpslagen per instans. För närvarande uppgår timtaxan enligt rättshjälpslagen till 1 323 kr exklusive moms.

Den part som vinner ett småmål har som sagt ytterst begränsade möjligheter att få sina kostnader för ombud ersatta av motparten. I praktiken innebär detta att det är mycket sällsynt att en part i ett småmål väljer att anlita ombud under hela processens gång – det är helt enkelt inte ekonomiskt rationellt. Detta innebär också att det är klart mindre riskfyllt att vara part i ett småmål. Det som står på spel rör oftast till större del bara det belopp som är tvistigt. I småmål har domstolen också en längre gående skyldighet att leda parterna rätt och reda ut vad tvisten rör sig om. Domaren har även en skyldighet att göra långtgående försök att få parterna att komma överens under ett tidigt stadie för att processens ska bli så kostnadseffektiv som möjligt. Det finns sällan anledning och det är ofta inte ekonomiskt försvarbart att föra en småmålsprocess hela vägen till en dom då detta är tidskrävande för alla parter. Om man istället med tingsrättens hjälp på ett tidigt förberedande stadie kan komma överens är det oftast att föredra.

Sammanfattningsvis är reglerna om s.k. småmål uppbyggda på så vis att de främjar parterna att själva kunna föra sin talan i domstol och en småmålsprocess är också förenad med mindre risker än ordinära mål. Trots detta kan det ibland vara väl investerade pengar att anlita ett ombud för viss begränsad rådgivning för att öka sina chanser i processen.

Hur påverkar de nya reglerna om alternativ tvistlösning dig som företagare?

I Sverige har det alltsedan 1960-talet varit möjligt att pröva konsumenttvister utanför domstol. Allmänna reklamationsnämnden (ARN) är en statlig myndighet som på begäran av konsumenter prövar tvister rörande köp och tjänster. Vid sidan av ARN finns även vissa privata och branschinriktade tvistlösningsorgan som på begäran av konsument kan ta upp tvister till prövning. Den 1 januari 2016 trädde en ny lag om alternativ tvistelösning i konsumentförhållanden i kraft. Lagen infördes för att anpassa de svenska reglerna till de regler som EU tagit fram gällande alternativ tvistlösning vid konsumenttvister.

Den nya lagen innebär vissa nyheter som det kan vara bra att känna till för dig som är näringsidkare. Alltjämt gäller att en alternativ tvistlösning utanför domstol ska ske på frivillig basis. Den nya lagen innebär emellertid vissa skyldigheter för näringskaren i det fall denne anses ha åtagit sig att erbjuda och delta i alternativ tvistelösning. Enligt lagens förarbeten anses ett sådant åtagande ha uppstått redan genom att en näringsidkare är medlem i en branschorganisation som rekommenderar alternativ tvistelösning. Ett dylikt åtagande innebär att näringsidkaren måste lämna klar, begriplig och lättillgänglig information om den eller de nämnder för alternativ tvistlösning som prövar en tvist. Om näringsidkaren har en hemsida ska informationen finnas tillgänglig där och om parterna träffat skriftlig avtal ska även avtalsvillkoren innehålla information om alternativ tvistelösning.

En näringsidkare som åtagit sig att erbjuda och delta i alternativ tvistelösning är också skyldig att, i varje enskilt fall där näringsidkaren helt eller delvis motsätter sig konsumentens krav, lämna information om den nämnd för alternativ tvistelösning som konsumenten har att vända sig till för att få sitt krav prövat. Informationen ska lämnas i läsbar och varaktig form och innehålla uppgift om tvistlösningsnämndens webbadress. I samband med att tvisten uppstår ska näringsidkaren också lämna information om denne avser att medverka i tvistlösningsförfarandet eller inte. I sammanhanget kan nämnas att ARN kommer att pröva tvisten även om näringsidkaren informerat om att denne inte kommer medverka vid förfarandet.

Om näringsidkaren inte uppfyller sin informationsskyldighet enligt ovan bedöms näringsidkaren ha ”utelämnat väsentlig information” enligt marknadsföringslagen. Detta innebär att marknadsföringslagens sanktionssystem tillämpas i de fall näringsidkaren inte iakttar informationsskyldigheten. Framförallt kan näringsidkaren åläggas att vid vite lämna relevant information. Om näringsidkaren uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot ett informationsåläggande kan näringsidkaren även bli skyldig att betala skadestånd.

De näringsidkare som erbjuder sina varor eller tjänster via hemsida har utöver vad lagen föreskriver också att följa en EU-förordning som antagits i syfte att uppnå en hög konsumentskyddsnivå och underlätta gränsöverskridande e-handel. Alla företag som ägnar sig åt e-handel och är etablerade inom EU ska ha en länk till EU-kommissionens ”online-plattform”. Även den näringsidkare som endast vänder sig till den inhemska marknaden är skyldig att länka till plattformen. Adressen dit är http://ec.europa.eu/odr och länken ska vara lätt tillgänglig för konsumenterna. Tanken är att en konsument inom EU ska kunna lämna klagomål på sitt officiella EU-språk via denna plattform varefter tvisten slussas vidare till rätt tvistlösningsorgan. Enligt förordningen är e-handelsföretag även skyldiga att på hemsida uppge sina e-postadresser. Om näringsidkaren inte hänvisar till plattformen eller på hemsida anger sina e-postadresser anses näringsidkaren ha ”utelämnat väsentlig information” enligt marknadsföringslagen, vilket medför att det även i dessa fall kan bli aktuellt med marknadsrättsliga sanktioner.

Lagen om alternativ tvistelösning i konsumentförhållanden och EU-förordningen om tvistlösning online vid konsumenttvister ställer generellt högre krav på näringsidkare. För att inte riskera marknadsrättsliga sanktioner och dålig publicitet bör man som näringsidkare vidta erforderliga åtgärder för att efterleva regelverket. Avslutningsvis kan nämnas att de nya reglerna inte innebär någon ändring i förhållande till vad som tidigare gällt beträffande ARN:s beslut – dessa är och förblir för parterna icke bindande.

Risken med att pruta på sina egna fakturor

Det är väldigt vanligt att jag från byggentreprenörer, såväl stora som små, får höra att det ”bjöds” på arbeten under entreprenadtiden eller ”att det finns mer arbete som borde betalas”, men som av någon anledning inte kom med på slutfakturan. När en byggnadsentreprenör efterfrågar mina tjänster att lösa entreprenadtvister rör tvistefrågan normalt sett inte det arbete som entreprenören bjöd på eller det arbete som inte kom med på slutfakturan. Däremot kan vi nog alla skriva under på att arbetet som utfördes utan krav på betalning blir ett riktigt surt rönnbär när kunden i övrigt försöker förhandla om priset på tjänsten i slutändan.

Visst har skälen till varför man bjuder på arbeten betydelse. Det kanske rör sig om välgrundade affärsmässiga skäl för att få merförsäljning vid ett senare tillfälle? Ibland handlar det nog också om att kunden ber om mindre arbeten och att det slarvas med dokumentationen (beställaren bjöd ju på kanelbullar och det var ju så trevligt). Allt som oftast beror det nog på att entreprenören vill väl och vara tillmötesgående för att få en riktigt nöjd kund.

Oavsett skäl kan det emellertid konstateras att det vid en förhandling vid ett senare tillfälle avseende slutfakturan, är mindre glädjande om man utfört gratisarbeten. Att föra in ytterligare krav på betalning för exempelvis ÄTA-arbeten efter att entreprenaden slutfakturerats har sina egna utmaningar. Sällan gynnar det förhandlingen till en uppgörelse. Inledningsvis fanns kanske viss marginal att ”bjuda” på arbeten men vid en förhandling vid ett senare tillfälle och med ytterligare prutningar kan den marginalen ha försvunnit.

Som tvistelösare skulle jag vilja förespråka att spara en eventuell prutning på sitt eget arbete tills efter det att entreprenaden avslutats. Om det behövs så kan denna marginal komma väl till pass som en hävstång vid en förhandling om kunden är missnöjd över något annat, såsom ett dröjsmål eller mindre skönhetsfel.

Mitt råd är därför att fakturera för allt arbete. Skall det ske en prutning så gör det efter att samtliga arbeten fakturerats. Glöm inte heller bort att livet blir mycket lättare om man också har några ÄTA-blanketter med sig i byxfickan.

Jur. kan. Jacob Cronholm

Att tänka på vid hästköp

Oavsett om det är i investeringssyfte eller för att utöva sin hobby är ett hästköp många gånger en för parterna viktig affär. Enligt svensk lag betraktas en häst som en vara och beroende på vilka som är säljare och köpare har vi två olika lagar som är tillämpliga. Vid hästköp mellan två näringsidkare eller mellan två privatpersoner tillämpas köplagen. Om däremot köparen är en privatperson och säljaren en näringsidkare tillämpas istället konsumentköplagen. Beroende på vilken lag som är tillämplig på köpet och om du är köpare eller säljare finns det ett och annat att tänka på.

Kännetecknande för konsumentköplagen, liksom andra konsumentskyddande lagar, är att den syftar till att skydda konsumenten. Lagen är i stor utsträckning är tvingande till konsumentens förmån och avtalsvillkor som i jämförelse med konsumentköplagens tvingande bestämmelser är till nackdel för konsumenten är utan verkan. Om ett fel i varan visar sig inom sex månader från köpet presumeras (antas det) enligt konsumentköplagen att felet fanns redan före köpet. För att säljaren ska gå fri från ansvar krävs att denne kan visa att felet inte fanns före köptillfället. Beroende på vad det är för fel som görs gällande kan det många gånger vara svårt för säljaren att visa att felet inte förelåg vid köpet. Av denna anledning är det viktigt för säljaren att upplysa köparen om hästens egenskaper och eventuella defekter. Säljaren bör tydligt upplysa om hästens utbildningsnivå, hur mycket den tävlat, om den har några avvikelser i temperament, sjukdoms- och skadehistorik etc. Vid en diskussion med köparen är det bra om säljaren ger köparen tillåtelse att även prata med veterinär, massör, tränare och övriga yrkeskunniga som har haft hand om hästen. Ju mer information köparen har fått, desto mindre möjligheter har köparen att hävda fel i hästen. Den information om hästens skick som säljaren lämnat till konsumenten bör också tydligt framgå i ett skriftligt avtal.

Vid konsumentköp finns det som avhandlats ovan anledning för säljaren att lämna information om hästens skick och se till att detta noggrant dokumentera detta i köpeavtalet. Vid hästköp där köplagen äger tillämpning finns det istället anledning för köparen att vara vaksam. Enligt köplagen får köparen nämligen inte göra gällande fel som denne antas ha känt till vid köpet. Köparen får inte heller hävda att denne visserligen känt till felet men inte insett dess betydelse. Köparen bör därför närmare undersöka om vad ett symptom på skada beror på. Om exempelvis hästen visar ömhet i ryggen när köparen eller veterinären känner igenom hästen, bör köparen gå vidare och undersöka vad ömheten beror på för att utesluta någon skada. Enligt köplagen gäller också att om köparen före köpet undersökt hästen, eller utan godtagbar anledning underlåtit att följa säljarens uppmaning att undersöka den, får köparen inte som fel åberopa vad köparen borde ha märkt vid undersökningen. Endast om säljaren bedöms ha handlat i strid mot tro och heder får köparen som fel åberopa vad köparen borde märkt vid en undersökning. Om köparen undersökt hästen eller underlåtit att undersöka hästen trots att säljaren uppmanat därtill, ligger det i säljarens intresse att uppgift härom tas med i köpeavtalet.

Även om hästen är en vara i lagens mening är det viktigt att komma ihåg att hästen är en levande varelse. Det är därför att rekommendera att säljaren upplyser om allt som kan vara av relevans för att hästen så långt möjligt ska kunna anpassa sig till en ny miljö. Det är bra om tidigare invanda rutiner så långt möjligt kan upprätthållas även efter ägarbyte och förändringarna bör ske successivt. Det är i regel en stor förändring som väntar hästen efter en försäljning med ny miljö, ryttare, utrustning, ridunderlag etc. Allt som blir nytt för hästen kan innebära en skaderisk och säljaren har därför ett intresse av att lämna uppgifter om allt sådant som kan reducera skaderisken. Därför kan det även vara en god idé att säljaren skriftligen lämnar information om detaljer, såsom foderstat, avmaskningsschema, hovslagare, tandstatus, tränare osv. Om möjligt får säljaren t.ex. gärna uppmuntra köparen att i vart fall under en övergångsperiod använda samma hovslagare och träna för samma tränare. På så vis blir förändringen inte lika stor för hästen. Detta är även ett sätt för den nya ryttaren att snabbare lära känna hästen och därmed så småningom kunna skapa egna rutiner som ett sammansvetsat ekipage.

Oavsett om köplagen eller konsumentköplagen är tillämplig på ett hästköp är det att rekommendera att parterna undertecknar ett skriftligt köpeavtal. Vilka närmare uppgifter som köpeavtalet bör innehålla varierar från fall till fall. Det är dock viktigt att i avtalet noggrant beskriva hästen för att det inte ska råda någon tvekan om vilken häst som sålts och självklart ska det i kontraktet framgå vem som är säljare respektive köpare.

Kvarstad – en möjlig säkerhetsåtgärd

Om det finns en risk att den som är skyldig pengar skaffar undan eller försvinner med egendom, kan en domstol besluta om kvarstad som en säkerhetsåtgärd. Likaså kan en domstol besluta om kvarstad när det rör en tvist om en viss egendom för att undvika att egendomen försvinner eller tappar i värde. Ett beslut om kvarstad är ett preliminärt beslut som kan komma att ändras och som sker i avvaktan på att ärendet tas upp för rättslig prövning. När ett beslut om kvarstad har fattats lämnas ärendet över till Kronofogden som får i uppdrag att verkställa beslutet.

Kvarstad kan dock enbart vidtas om vissa förutsättningar är uppfyllda. Sökanden måste visa sannolika skäl för sin fordran, det vill säga visa att tvisten kommer att vinnas. Detta är ett lägre beviskrav än vad som krävs för att vinna tvisten slutligt. Sökanden måste även visa att det skäligen kan befaras att motparten kommer att försöka undandra sig att betala skulden på ett eller annat sätt, så kallad sabotagerisk. Bevisas ska då att motparten har eller kan befaras ha sådana planer. Det är inte tillräckligt att motparten har dålig ekonomi vilket tyder på att denne har svårt att betala vid en förlust. Däremot kan ett klandervärt beteende hos motparten tyda på att en sådan risk föreligger. Det krävs vidare att resultatet av åtgärden är proportionerlig på så sätt att skadan för den kvarstaden avser inte är oproportionerlig mot nyttan som sökanden vill uppnå med kvarstadsbeslutet.

Eftersom ett beslut om kvarstad är en ingripande åtgärd för motparten, måste sökanden ställa en säkerhet. Säkerheten avser den eventuella skadan som ett kvarstadsbeslut kan orsaka motparten om det visar sig att betalningsskyldighet inte föreligger hos denne. Om sökanden är framgångsrik med sin kvarstadsbegäran, men sedan förlorar tvisten slutligt, medför skadeståndsansvaret ett förhöjd processrisk. Det krävs därför en grundlig utredning för utsikterna i ärendet före dess att en kvarstadsbegäran lämnas in till tingsrätten. Den viktigaste parametern är här vilken sabotagerisk som faktiskt föreligger hos motparten.

När kvarstad kommer på tal är det ofta ett snabbt beslut önskvärt. Detta kan därför medföra att ett beslut om kvarstad fattas före dess att motparten får chansen att yttra sig, ett så kallat interimistiskt beslut. Detta aktualiseras i de fall situationen påkallar fara i dröjsmål. Med fara i dröjsmål avses att det finns en kvalificerad sabotagerisk. En sådan kvalificerad risk anses föreligga om motparten skulle använda en eventuell yttrandefrist för att omedelbart planlägga och genomföra ett sabotage eller för att tidigarelägga ett redan planerat sådant. Det är dock inte tillräckligt att som sökande åberopa att yttrandefristen medför sådana möjligheter hos motparten, utan det krävs något mer påtagligt än så för att få till stånd ett interimistiskt beslut.

En framgångsrik begäran hos tingsrätten om kvarstad innebär således en säkerhet för att man får betalt vid en framtida vinst. Domstolens beslut i kvarstadsfrågan kan, även om beslutet är preliminärt och inte fattat på fullständigt underlag, ge en fingervisning om hur tvisten slutligt kommer att bedömas. Ett kvarstadsbeslut kan även vara fördelaktigt vid förlikningsdiskussioner, då en del av motpartens tillgångar fryses och kan användas som en påtryckning.

Krav på personalliggare även i byggbranschen

Riksdagen beslutade i slutet av december förra året att det skulle införas krav på att föra s.k. personalliggare på byggarbetsplatser. Bestämmelserna infördes i skatteförfarandelagen (2011:1244) och gäller från och med den 1 januari 2016. Motsvarande krav på att föra personalliggare gäller sen tidigare inom restaurang-, frisör- och tvätteribranschen. Det huvudsakliga syftet med bestämmelserna sägs vara att minska omfattningen av svart arbetskraft samt främja en sundare konkurrens. Kraven innebär en allmänt ökad kontroll av vilka som vistas på byggarbetsplatser och därmed kan det även tänkas att personalliggaren kan få betydelse som bevismedel vid händelse av tvist.

Kravet på att föra personalliggare gäller inte om byggherren är en konsument. Från kravet att föra personalliggare undantas även byggverksamhet där den sammanlagda kostnaden på byggarbetsplatsen inte kan antas uppgå till mer än fyra prisbasbelopp. Det kan här noteras att det rör sig om den sammanlagda kostnaden på byggarbetsplatsen, varför reglerna äger tillämpning även på mindre entreprenader inom en större entreprenad. Frågan kan emellertid väckas vad gäller vilka krav som kan ställas på en entreprenör i en delad entreprenad, då t.ex. tilläggsarbeten i någon annans entreprenad kan medföra att den sammanlagda kostnaden på byggarbetsplatsen kan tänkas överstiga fyra prisbasbelopp.

Bestämmelserna innebär skyldigheter både för entreprenörer och byggherrar. Innan någon byggverksamhet påbörjas ska byggherren lämna in en anmälan till Skatteverket. Det åvilar även byggherren att tillhandahålla utrustning så att en elektronisk personalliggare kan föras på byggarbetsplatsen. Skyldigheten att föra personalliggare upphör när byggarbetena avslutas. När byggverksamheten avslutas ska byggherren också lämna meddelande härom till Skatteverket. Men om entreprenören senare har att avhjälpa fel i entreprenaden äger dock bestämmelserna återigen tillämpning.

Entreprenören har att löpande dokumentera uppgifter om vilka personer som vistas på byggarbetsplatsen och under vilka tidpunkter. Uppgifter om personer som bara under kortare tider lassar eller lossar material, hjälpmedel och varor behöver dock inte dokumenteras i personalliggaren.

Skatteverket ska kunna utföra oannonserade kontroller på byggarbetsplatser och personalliggaren måste då finnas tillgänglig. Om kraven inte uppfylls kan Skatteverket ta ut kontrollavgifter. Beloppen varier beroende på förseelse men exempelvis kan nämnas att kontrollavgiften uppgår till 10 000 kr per kontrolltillfälle för det fall personalliggaren inte är tillgänglig eller innehåller brister. För personer som är verksamma på byggarbetsplatsen men som inte finns upptagna i personalliggaren utgår ytterligare kontrollavgift om 2 000 kr per person.