Vem bär slutligen ansvaret för fel och dröjsmål i småhusentreprenader?

I entreprenader där en entreprenör (t.ex. en generalentreprenör eller totalentreprenör) anlitat underentreprenörer kan det ibland vara svårt att fullt ut utverka ansvar av den underentreprenör som orsakat fel, skada eller annan olägenhet. Detta låter kanske något märkligt men hänger samman med att det inom entreprenaden förekommer flera olika avtal, vilka i ansvarshänseende ofta varierar. I detta nyhetsbrev uppmärksammas de skillnader i ansvar som ofta råder i småhusentreprenader där konsumenten ingått avtal med en entreprenör, vilken i sin tur anlitat underentreprenörer för visst arbete. Ofta äger konsumenten rätt att utkräva ett mer omfattande ansvar av sin entreprenör än vad denne kan utkräva av sina underentreprenörer.

En förklaring till varför det ofta förhåller sig på så vis är att konsumenttjänstlagen gäller i avtalsförhållandet mellan konsument och entreprenör medan lagen inte äger tillämpning på avtalsförhållandet mellan entreprenören och dennes underentreprenörer. Det existerar överhuvudtaget inte någon lag som speciellt reglerar entreprenadavtal slutna mellan två näringsidkare. När det kommer till vilka rättsregler som ska tillämpas i avtalsförhållandet mellan entreprenör och underentreprenör tas utgångspunkten i parternas avtal. När parternas avtal i en viss fråga inte ger någon ledning (vilket i detta sammanhang ofta är fallet) finns det till skillnad från som gäller vid konsumententreprenader inte någon lag att falla tillbaka på för att ”fylla ut” parternas avtal. Det gör det hela mer juridiskt osäkert även om viss vägledning för utfyllnad och tolkning av parternas avtal t.ex. kan göras med stöd av s.k. analogier från närliggande rättsområden. Konsumenttjänstlagen innehåller en rad lättnader för en konsument, vilka inte per automatik låter sig överföras på ett kommersiellt entreprenadavtal genom s.k. analogi. Kort och gott kan entreprenören inte förlita sig på innehållet konsumenttjänstlagen i avtalsrelationen med sina underentreprenörer och även i övrigt är det något oklart exakt vilka rättsregler som ska tillämpas.

I entreprenader där beställaren är näringsidkare är AB-U 07 avsett att användas i avtal mellan generalentreprenör och underentreprenör där AB 04 används i avtal mellan beställare och generalentreprenör. På motsvarande sätt är ABT-U 07 avsett att användas där ABT 06 används i avtal mellan beställare och totalentreprenör. De nämnda underentreprenadavtalen är särskilt utformade för att omfattningen av ansvar ska harmoniera mellan alla inblandade parter. I regel innebär det att underentreprenören slutligt står kostnaden för den skada som denne orsakat i entreprenaden – det krav som beställaren riktar mot sin entreprenör kan denne i sin tur utkräva av felande underentreprenör.

För konsumententreprenader existerar det däremot inte några utarbetade standardavtal avsedda att användas i avtalsförhållandet mellan konsumentens entreprenör och dennes underentreprenör. Men går det inte att avtala om att underentreprenören ska svara i samma omfattning konsumentens entreprenör? Jo absolut, men problemet är att det i praktiken sker alltför sällan. En möjlig förklaring härtill kan bero på okunskap kring regelverket. Det kan vidare tänkas att en och annan entreprenör drar sig för att behöva lägga ned en massa tid och pengar på att upprätta särskilda avtal. Visserligen är det normalt sett förenat med kostnader för att upprätta särskilda avtal då det inte finns några standardavtal att tillgå. Å andra sidan är kostnaden av engångskaraktär eftersom det rör sig om att upprätta sitt ”eget” standardavtal avsett att användas i samtliga avtal mellan entreprenören och dennes underentreprenör där konsumenttjänstlagen (och uteslutande nästintill alltid också ABS 09) används i avtal mellan entreprenör och konsument. I synnerhet för de entreprenörer som inte bara undantagsvis ingår avtal om småhusentreprenader och härför anlitar underentreprenörer finns det goda skäl till att ta sig en funderare.