Hur påverkar de nya reglerna om alternativ tvistlösning dig som företagare?

I Sverige har det alltsedan 1960-talet varit möjligt att pröva konsumenttvister utanför domstol. Allmänna reklamationsnämnden (ARN) är en statlig myndighet som på begäran av konsumenter prövar tvister rörande köp och tjänster. Vid sidan av ARN finns även vissa privata och branschinriktade tvistlösningsorgan som på begäran av konsument kan ta upp tvister till prövning. Den 1 januari 2016 trädde en ny lag om alternativ tvistelösning i konsumentförhållanden i kraft. Lagen infördes för att anpassa de svenska reglerna till de regler som EU tagit fram gällande alternativ tvistlösning vid konsumenttvister.

Den nya lagen innebär vissa nyheter som det kan vara bra att känna till för dig som är näringsidkare. Alltjämt gäller att en alternativ tvistlösning utanför domstol ska ske på frivillig basis. Den nya lagen innebär emellertid vissa skyldigheter för näringskaren i det fall denne anses ha åtagit sig att erbjuda och delta i alternativ tvistelösning. Enligt lagens förarbeten anses ett sådant åtagande ha uppstått redan genom att en näringsidkare är medlem i en branschorganisation som rekommenderar alternativ tvistelösning. Ett dylikt åtagande innebär att näringsidkaren måste lämna klar, begriplig och lättillgänglig information om den eller de nämnder för alternativ tvistlösning som prövar en tvist. Om näringsidkaren har en hemsida ska informationen finnas tillgänglig där och om parterna träffat skriftlig avtal ska även avtalsvillkoren innehålla information om alternativ tvistelösning.

En näringsidkare som åtagit sig att erbjuda och delta i alternativ tvistelösning är också skyldig att, i varje enskilt fall där näringsidkaren helt eller delvis motsätter sig konsumentens krav, lämna information om den nämnd för alternativ tvistelösning som konsumenten har att vända sig till för att få sitt krav prövat. Informationen ska lämnas i läsbar och varaktig form och innehålla uppgift om tvistlösningsnämndens webbadress. I samband med att tvisten uppstår ska näringsidkaren också lämna information om denne avser att medverka i tvistlösningsförfarandet eller inte. I sammanhanget kan nämnas att ARN kommer att pröva tvisten även om näringsidkaren informerat om att denne inte kommer medverka vid förfarandet.

Om näringsidkaren inte uppfyller sin informationsskyldighet enligt ovan bedöms näringsidkaren ha ”utelämnat väsentlig information” enligt marknadsföringslagen. Detta innebär att marknadsföringslagens sanktionssystem tillämpas i de fall näringsidkaren inte iakttar informationsskyldigheten. Framförallt kan näringsidkaren åläggas att vid vite lämna relevant information. Om näringsidkaren uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot ett informationsåläggande kan näringsidkaren även bli skyldig att betala skadestånd.

De näringsidkare som erbjuder sina varor eller tjänster via hemsida har utöver vad lagen föreskriver också att följa en EU-förordning som antagits i syfte att uppnå en hög konsumentskyddsnivå och underlätta gränsöverskridande e-handel. Alla företag som ägnar sig åt e-handel och är etablerade inom EU ska ha en länk till EU-kommissionens ”online-plattform”. Även den näringsidkare som endast vänder sig till den inhemska marknaden är skyldig att länka till plattformen. Adressen dit är http://ec.europa.eu/odr och länken ska vara lätt tillgänglig för konsumenterna. Tanken är att en konsument inom EU ska kunna lämna klagomål på sitt officiella EU-språk via denna plattform varefter tvisten slussas vidare till rätt tvistlösningsorgan. Enligt förordningen är e-handelsföretag även skyldiga att på hemsida uppge sina e-postadresser. Om näringsidkaren inte hänvisar till plattformen eller på hemsida anger sina e-postadresser anses näringsidkaren ha ”utelämnat väsentlig information” enligt marknadsföringslagen, vilket medför att det även i dessa fall kan bli aktuellt med marknadsrättsliga sanktioner.

Lagen om alternativ tvistelösning i konsumentförhållanden och EU-förordningen om tvistlösning online vid konsumenttvister ställer generellt högre krav på näringsidkare. För att inte riskera marknadsrättsliga sanktioner och dålig publicitet bör man som näringsidkare vidta erforderliga åtgärder för att efterleva regelverket. Avslutningsvis kan nämnas att de nya reglerna inte innebär någon ändring i förhållande till vad som tidigare gällt beträffande ARN:s beslut – dessa är och förblir för parterna icke bindande.

Risken med att pruta på sina egna fakturor

Det är väldigt vanligt att jag från byggentreprenörer, såväl stora som små, får höra att det ”bjöds” på arbeten under entreprenadtiden eller ”att det finns mer arbete som borde betalas”, men som av någon anledning inte kom med på slutfakturan. När en byggnadsentreprenör efterfrågar mina tjänster att lösa entreprenadtvister rör tvistefrågan normalt sett inte det arbete som entreprenören bjöd på eller det arbete som inte kom med på slutfakturan. Däremot kan vi nog alla skriva under på att arbetet som utfördes utan krav på betalning blir ett riktigt surt rönnbär när kunden i övrigt försöker förhandla om priset på tjänsten i slutändan.

Visst har skälen till varför man bjuder på arbeten betydelse. Det kanske rör sig om välgrundade affärsmässiga skäl för att få merförsäljning vid ett senare tillfälle? Ibland handlar det nog också om att kunden ber om mindre arbeten och att det slarvas med dokumentationen (beställaren bjöd ju på kanelbullar och det var ju så trevligt). Allt som oftast beror det nog på att entreprenören vill väl och vara tillmötesgående för att få en riktigt nöjd kund.

Oavsett skäl kan det emellertid konstateras att det vid en förhandling vid ett senare tillfälle avseende slutfakturan, är mindre glädjande om man utfört gratisarbeten. Att föra in ytterligare krav på betalning för exempelvis ÄTA-arbeten efter att entreprenaden slutfakturerats har sina egna utmaningar. Sällan gynnar det förhandlingen till en uppgörelse. Inledningsvis fanns kanske viss marginal att ”bjuda” på arbeten men vid en förhandling vid ett senare tillfälle och med ytterligare prutningar kan den marginalen ha försvunnit.

Som tvistelösare skulle jag vilja förespråka att spara en eventuell prutning på sitt eget arbete tills efter det att entreprenaden avslutats. Om det behövs så kan denna marginal komma väl till pass som en hävstång vid en förhandling om kunden är missnöjd över något annat, såsom ett dröjsmål eller mindre skönhetsfel.

Mitt råd är därför att fakturera för allt arbete. Skall det ske en prutning så gör det efter att samtliga arbeten fakturerats. Glöm inte heller bort att livet blir mycket lättare om man också har några ÄTA-blanketter med sig i byxfickan.

Jur. kan. Jacob Cronholm

Att tänka på vid hästköp

Oavsett om det är i investeringssyfte eller för att utöva sin hobby är ett hästköp många gånger en för parterna viktig affär. Enligt svensk lag betraktas en häst som en vara och beroende på vilka som är säljare och köpare har vi två olika lagar som är tillämpliga. Vid hästköp mellan två näringsidkare eller mellan två privatpersoner tillämpas köplagen. Om däremot köparen är en privatperson och säljaren en näringsidkare tillämpas istället konsumentköplagen. Beroende på vilken lag som är tillämplig på köpet och om du är köpare eller säljare finns det ett och annat att tänka på.

Kännetecknande för konsumentköplagen, liksom andra konsumentskyddande lagar, är att den syftar till att skydda konsumenten. Lagen är i stor utsträckning är tvingande till konsumentens förmån och avtalsvillkor som i jämförelse med konsumentköplagens tvingande bestämmelser är till nackdel för konsumenten är utan verkan. Om ett fel i varan visar sig inom sex månader från köpet presumeras (antas det) enligt konsumentköplagen att felet fanns redan före köpet. För att säljaren ska gå fri från ansvar krävs att denne kan visa att felet inte fanns före köptillfället. Beroende på vad det är för fel som görs gällande kan det många gånger vara svårt för säljaren att visa att felet inte förelåg vid köpet. Av denna anledning är det viktigt för säljaren att upplysa köparen om hästens egenskaper och eventuella defekter. Säljaren bör tydligt upplysa om hästens utbildningsnivå, hur mycket den tävlat, om den har några avvikelser i temperament, sjukdoms- och skadehistorik etc. Vid en diskussion med köparen är det bra om säljaren ger köparen tillåtelse att även prata med veterinär, massör, tränare och övriga yrkeskunniga som har haft hand om hästen. Ju mer information köparen har fått, desto mindre möjligheter har köparen att hävda fel i hästen. Den information om hästens skick som säljaren lämnat till konsumenten bör också tydligt framgå i ett skriftligt avtal.

Vid konsumentköp finns det som avhandlats ovan anledning för säljaren att lämna information om hästens skick och se till att detta noggrant dokumentera detta i köpeavtalet. Vid hästköp där köplagen äger tillämpning finns det istället anledning för köparen att vara vaksam. Enligt köplagen får köparen nämligen inte göra gällande fel som denne antas ha känt till vid köpet. Köparen får inte heller hävda att denne visserligen känt till felet men inte insett dess betydelse. Köparen bör därför närmare undersöka om vad ett symptom på skada beror på. Om exempelvis hästen visar ömhet i ryggen när köparen eller veterinären känner igenom hästen, bör köparen gå vidare och undersöka vad ömheten beror på för att utesluta någon skada. Enligt köplagen gäller också att om köparen före köpet undersökt hästen, eller utan godtagbar anledning underlåtit att följa säljarens uppmaning att undersöka den, får köparen inte som fel åberopa vad köparen borde ha märkt vid undersökningen. Endast om säljaren bedöms ha handlat i strid mot tro och heder får köparen som fel åberopa vad köparen borde märkt vid en undersökning. Om köparen undersökt hästen eller underlåtit att undersöka hästen trots att säljaren uppmanat därtill, ligger det i säljarens intresse att uppgift härom tas med i köpeavtalet.

Även om hästen är en vara i lagens mening är det viktigt att komma ihåg att hästen är en levande varelse. Det är därför att rekommendera att säljaren upplyser om allt som kan vara av relevans för att hästen så långt möjligt ska kunna anpassa sig till en ny miljö. Det är bra om tidigare invanda rutiner så långt möjligt kan upprätthållas även efter ägarbyte och förändringarna bör ske successivt. Det är i regel en stor förändring som väntar hästen efter en försäljning med ny miljö, ryttare, utrustning, ridunderlag etc. Allt som blir nytt för hästen kan innebära en skaderisk och säljaren har därför ett intresse av att lämna uppgifter om allt sådant som kan reducera skaderisken. Därför kan det även vara en god idé att säljaren skriftligen lämnar information om detaljer, såsom foderstat, avmaskningsschema, hovslagare, tandstatus, tränare osv. Om möjligt får säljaren t.ex. gärna uppmuntra köparen att i vart fall under en övergångsperiod använda samma hovslagare och träna för samma tränare. På så vis blir förändringen inte lika stor för hästen. Detta är även ett sätt för den nya ryttaren att snabbare lära känna hästen och därmed så småningom kunna skapa egna rutiner som ett sammansvetsat ekipage.

Oavsett om köplagen eller konsumentköplagen är tillämplig på ett hästköp är det att rekommendera att parterna undertecknar ett skriftligt köpeavtal. Vilka närmare uppgifter som köpeavtalet bör innehålla varierar från fall till fall. Det är dock viktigt att i avtalet noggrant beskriva hästen för att det inte ska råda någon tvekan om vilken häst som sålts och självklart ska det i kontraktet framgå vem som är säljare respektive köpare.