Kvarstad – en möjlig säkerhetsåtgärd

Om det finns en risk att den som är skyldig pengar skaffar undan eller försvinner med egendom, kan en domstol besluta om kvarstad som en säkerhetsåtgärd. Likaså kan en domstol besluta om kvarstad när det rör en tvist om en viss egendom för att undvika att egendomen försvinner eller tappar i värde. Ett beslut om kvarstad är ett preliminärt beslut som kan komma att ändras och som sker i avvaktan på att ärendet tas upp för rättslig prövning. När ett beslut om kvarstad har fattats lämnas ärendet över till Kronofogden som får i uppdrag att verkställa beslutet.

Kvarstad kan dock enbart vidtas om vissa förutsättningar är uppfyllda. Sökanden måste visa sannolika skäl för sin fordran, det vill säga visa att tvisten kommer att vinnas. Detta är ett lägre beviskrav än vad som krävs för att vinna tvisten slutligt. Sökanden måste även visa att det skäligen kan befaras att motparten kommer att försöka undandra sig att betala skulden på ett eller annat sätt, så kallad sabotagerisk. Bevisas ska då att motparten har eller kan befaras ha sådana planer. Det är inte tillräckligt att motparten har dålig ekonomi vilket tyder på att denne har svårt att betala vid en förlust. Däremot kan ett klandervärt beteende hos motparten tyda på att en sådan risk föreligger. Det krävs vidare att resultatet av åtgärden är proportionerlig på så sätt att skadan för den kvarstaden avser inte är oproportionerlig mot nyttan som sökanden vill uppnå med kvarstadsbeslutet.

Eftersom ett beslut om kvarstad är en ingripande åtgärd för motparten, måste sökanden ställa en säkerhet. Säkerheten avser den eventuella skadan som ett kvarstadsbeslut kan orsaka motparten om det visar sig att betalningsskyldighet inte föreligger hos denne. Om sökanden är framgångsrik med sin kvarstadsbegäran, men sedan förlorar tvisten slutligt, medför skadeståndsansvaret ett förhöjd processrisk. Det krävs därför en grundlig utredning för utsikterna i ärendet före dess att en kvarstadsbegäran lämnas in till tingsrätten. Den viktigaste parametern är här vilken sabotagerisk som faktiskt föreligger hos motparten.

När kvarstad kommer på tal är det ofta ett snabbt beslut önskvärt. Detta kan därför medföra att ett beslut om kvarstad fattas före dess att motparten får chansen att yttra sig, ett så kallat interimistiskt beslut. Detta aktualiseras i de fall situationen påkallar fara i dröjsmål. Med fara i dröjsmål avses att det finns en kvalificerad sabotagerisk. En sådan kvalificerad risk anses föreligga om motparten skulle använda en eventuell yttrandefrist för att omedelbart planlägga och genomföra ett sabotage eller för att tidigarelägga ett redan planerat sådant. Det är dock inte tillräckligt att som sökande åberopa att yttrandefristen medför sådana möjligheter hos motparten, utan det krävs något mer påtagligt än så för att få till stånd ett interimistiskt beslut.

En framgångsrik begäran hos tingsrätten om kvarstad innebär således en säkerhet för att man får betalt vid en framtida vinst. Domstolens beslut i kvarstadsfrågan kan, även om beslutet är preliminärt och inte fattat på fullständigt underlag, ge en fingervisning om hur tvisten slutligt kommer att bedömas. Ett kvarstadsbeslut kan även vara fördelaktigt vid förlikningsdiskussioner, då en del av motpartens tillgångar fryses och kan användas som en påtryckning.

Vad händer om din kund går i konkurs?

Även om statistiken visserligen visar att antalet konkurser i och för sig minskat de senaste tre åren finns det alltid en risk att man råkar ut för att den som står i skuld till en går i konkurs. Denna risk kan förstås minskas genom att t.ex. tillämpa rutiner för när krediter ska beviljas. Likaså bör man vara försiktig med att utge förskottsbetalning. Att erbjuda kunder kredit utgör visserligen alltid en viss affärsrisk men på en konkurrensutsatt marknad är det sällan rationellt att genomgående neka kunder kredit. Likaså är det sällan lämpligt att avstå varje affär som innebär förskottsbetalning. Den risk som är förknippad med beviljandet av krediter respektive förskottsbetalningar får vägas mot risken att gå miste om affärer. Man bör alltså inte vara alltför kategorisk – en övervägning av risker bör företas i varje enskilt fall. Med detta sagt följer också att det sällan helt går att avvärja sig från risken att motparten går i konkurs.

Den som har en konkursfordran bör snarast anmäla sin fordran till konkursförvaltaren. Konkursförvaltaren har att fastställa gäldenärens tillgångar respektive skulder, vilka senare också ska sammanställas i en bouppteckning. Därefter påbörjas processen med att sälja gäldenärens samtliga tillgångar. När konkursförvaltaren får en uppfattning om hur stora belopp som kan tänkas inflyta genom försäljning ska konkursborgenärerna få besked om de kan förväntas erhålla någon utdelning. Inte sällan är dock tillgångarna så små att konkursborgenärerna inte erhåller någon utdelning. Om så är fallet underrättar tingsrätten konkursborgenärerna därom.

Om konkursförvaltaren däremot anser det troligt att skulderna åtminstone till viss del kan betalas inleder tingsrätten ett s.k. bevakningsförfarande. Detta går ut på att konkursborgenärerna ska anmäla sina fordringar till tingsrätten genom att skicka in handlingar som styrker deras fordringar. I bevakningsförfarandet sätter tingsrätten ut en tidsgräns inom vilken fordringsägarna måste framställa sina anspråk. Därefter kommer konkursförvaltaren att lägga fram ett utdelningsförslag som specificerar vad varje fordringsägare beräknas få ut. De eventuella pengar som återstår efter det att kostnaderna för konkursen betalts, kommer slutligen att delas ut mellan borgenärerna enligt vissa särskilda prioriteringsregler.

Som fordringsägare i en konkurs förbises ibland alla de möjligheter som står till buds för att få sin fordran betald. I vilken bolagsform konkursgäldenären bedrev verksamhet är i sammanhanget relevant. Om en enskild näringsidkare eller privatperson försätts i konkurs innebär detta visserligen att denne under tiden för konkursen inte kommer att råda över sina tillgångar själv. Detta innebär dock inte, vilket en och annan kanske tror, att gäldenärens skulder därmed upphör att existera. Om någon utdelning inte äger rum kan borgenären även fortsättningsvis rikta krav mot gäldenären. Om konkursgäldenären är ett handelsbolag eller kommanditbolag svarar bolagsmännen i handelsbolaget och komplementäraren i kommanditbolaget i samma utsträckning som bolaget självt för dess skulder. Detta innebär att man som fordringsägare kan rikta krav även mot bolagsmännen eller komplementären. Om konkursgäldenären är ett aktiebolag är utgångspunkten att endast aktiebolaget är ansvarigt för dess skulder. Det finns emellertid vissa undantag från denna huvudregel. Här kan nämnas det fall att styrelseledamöterna inte vidtagit erforderliga åtgärder då det funnits anledning anta att mer än halva aktiekapitalet i bolaget är förbrukat samt då det vid utsökning har visat sig att bolaget saknar tillgångar.

Sammanfattningsvis bör man som konkursborgenär se till att anmäla sina fordringar till konkursförvaltaren. Likaså bör det undersökas i vilken utsträckning krav kan framställas mot någon annan än konkursgäldenären, t.ex. bolagsmännen eller styrelseledamöterna. Slutligen kan nämnas att gamla konkursfordringar inte bör ligga och släpa i bokföringen i fall det visat sig att någon betalning inte kommer inflyta. För att få tillbaka den moms som tidigare betalts in till Skatteverket bör fordringarna istället skrivas av som konstaterade kundförluster.

Krav på personalliggare även i byggbranschen

Riksdagen beslutade i slutet av december förra året att det skulle införas krav på att föra s.k. personalliggare på byggarbetsplatser. Bestämmelserna infördes i skatteförfarandelagen (2011:1244) och gäller från och med den 1 januari 2016. Motsvarande krav på att föra personalliggare gäller sen tidigare inom restaurang-, frisör- och tvätteribranschen. Det huvudsakliga syftet med bestämmelserna sägs vara att minska omfattningen av svart arbetskraft samt främja en sundare konkurrens. Kraven innebär en allmänt ökad kontroll av vilka som vistas på byggarbetsplatser och därmed kan det även tänkas att personalliggaren kan få betydelse som bevismedel vid händelse av tvist.

Kravet på att föra personalliggare gäller inte om byggherren är en konsument. Från kravet att föra personalliggare undantas även byggverksamhet där den sammanlagda kostnaden på byggarbetsplatsen inte kan antas uppgå till mer än fyra prisbasbelopp. Det kan här noteras att det rör sig om den sammanlagda kostnaden på byggarbetsplatsen, varför reglerna äger tillämpning även på mindre entreprenader inom en större entreprenad. Frågan kan emellertid väckas vad gäller vilka krav som kan ställas på en entreprenör i en delad entreprenad, då t.ex. tilläggsarbeten i någon annans entreprenad kan medföra att den sammanlagda kostnaden på byggarbetsplatsen kan tänkas överstiga fyra prisbasbelopp.

Bestämmelserna innebär skyldigheter både för entreprenörer och byggherrar. Innan någon byggverksamhet påbörjas ska byggherren lämna in en anmälan till Skatteverket. Det åvilar även byggherren att tillhandahålla utrustning så att en elektronisk personalliggare kan föras på byggarbetsplatsen. Skyldigheten att föra personalliggare upphör när byggarbetena avslutas. När byggverksamheten avslutas ska byggherren också lämna meddelande härom till Skatteverket. Men om entreprenören senare har att avhjälpa fel i entreprenaden äger dock bestämmelserna återigen tillämpning.

Entreprenören har att löpande dokumentera uppgifter om vilka personer som vistas på byggarbetsplatsen och under vilka tidpunkter. Uppgifter om personer som bara under kortare tider lassar eller lossar material, hjälpmedel och varor behöver dock inte dokumenteras i personalliggaren.

Skatteverket ska kunna utföra oannonserade kontroller på byggarbetsplatser och personalliggaren måste då finnas tillgänglig. Om kraven inte uppfylls kan Skatteverket ta ut kontrollavgifter. Beloppen varier beroende på förseelse men exempelvis kan nämnas att kontrollavgiften uppgår till 10 000 kr per kontrolltillfälle för det fall personalliggaren inte är tillgänglig eller innehåller brister. För personer som är verksamma på byggarbetsplatsen men som inte finns upptagna i personalliggaren utgår ytterligare kontrollavgift om 2 000 kr per person.